The Explorers

I tre dagar var det mulet och plötsligt öppnade sig himlen. Med blixt och dunder kom ett välbehövligt regn som varade i flera timmar. Det har tydligen inte hänt på minst 15 år under torrperiod. Santa Teresa var klart oförberedd på detta oväder och det blev total blackout i timmar. Då menar jag SVART. Som tur är har vi bil och många restauranger gasspis.

I total mörker med endast ngr värmeljus som lös, åt vi middag på en mexikansk krog som knappt var vattentät... Över 90 minuter tog det för dem att fixa ngr tacos men de var ingen idé att bli upprörd över det. Vi ska nog vara glada att vi fick mat överhuvudtaget.

Dagen efter var vi sugna på att röra oss lite. Anna W. hade rekommenderat ett hotell, Casa Caletas heter det, och ligger fantastiskt beläget vid Coyote strand. Lagom utflykt kände vi. På vissa ställen ska man åka på stranden. Kul! 

Efter att ha åkt ett tag och var mer eller mindre övertygad om att vi kört fel så kom vi till Rio Grande. Ni vet pölen vi åkte igenom för ngr veckor sedan visade sig vara just det. En pöl. Nu snackar vi flod. Lite chockade stannade vi för att överlägga om vi verkligen skulle våga ta oss över. 

Då ser vi en bil på andra sidan som i hög fart kör över vattnet. Den bilen var inte större ån vår. Inte mycket större i alla fall intalade vi oss och tog sats. Med hjärtat i halsgropen tog vi oss med nöd och näppe till andra sidan. 

Jublandes och med nyfunnet mod fortsatte vi vår resa. Det visade sig snart att det var 2 floder till som skulle passeras. Nästa lika stora som den första. Men vi var ju tuffa "jungle explorers" så vi körde på. Som tur var så var verkligen Casa Caletas värt mödan. Vi åt en god lunch och  beskådade den fantastiska utsikten. 

Min mamma och hennes man Peter kommer snart hit och vi ska definitivt åka hit med dom. Vi ska hyra kanoter och paddla uppåt floden där man kan se krokodiler. Det vore mäktigt! 

Vår resa hem gick fortare och denna gång var det riktigt roligt att köra genom floderna. Tyvärr var det ngt som lossnade under bilen men den funkar fortfarande så det var förmodligen inget viktigt...

Rodeo i Cobano!

Häromdagen var det festival final i Cobano, ni vet den staden med en korsning. Det var förvånansvärt stort jippo med ett nöjesfält, stånd med leksaker, klädförsäljning och mat i massor.

   Själva huvudattraktionen var finalen i rodeo. Ca 300o människor varav 200 av dem var turister. Så det var väldigt många ticos med andra ord... Årets händelse alltså. Det var faktiskt jätte kul.

   Ryttarna flög av sina tjurar och ngn bröt benet men inte ngr större skador. Sen fick Alec åka lite karuseller och så avslutade vi med radiobilar. Det visade sig att det rådde total anarki vid förarbyte. Archie höll på att spö upp "locals". Alec grät. Jag blev påkörd och var nära att bryta fingret men till slut fick Alec köra. Glada och nöjda åkte vi hem igen!

Här är lite fler bilder ifrån oss.

Här är entrén till "vårt" hem. Bakom så finns det ett stall där Anna har sina två hästar som vi får rida när vi vill.

Här är vår ingång ifrån stranden. En skön liten skylt där det står "Privado".

Vår privata massage hydda. Har inte fått ngn dock...

Här är vår biosalong/yoga tempel. Här ser vi på film varje kväll. Nu vill vi inte flytta härifrån.
Vi ska se om vi kanske kan stanna kvar här för resten av tiden. Fram till nu har vi delat det med ett skönt gäng från ngt som kallas för Surfakademin. Här är ngr av dem. 

Dagarna flyter på...

Det är lätt att man tappar koll på veckodagarna här. Vi försöker få in lite schema lagda timmar med studier mm. Alec pluggar lite bokstäver och ord. Men att lära sig klockan är en knepig grej. Speciellt här där tiden inte är så betydelsefull. Alecs spanska går si sådär. Han har inte träffat ngn som han kan/vill leka med. Men han försöker när han träffar andra barn. Hola amigo, me llamo Alec. No habla espanol... Han gillar att bada i pool. Havet är så där. Han är ju till att börja med lite skraj för vatten och de höga vågorna här gör inte direkt saken bättre. Naturpoolerna funkar bra däremot. 

Bianca tar värmen jätte bra. Hon snackar för fullt. Speciellt på morgonen. Då berättar hon allt hon drömt om. Sitta i pappas famn är det bästa. Där kan hon sitta i timmar. Hon leker mkt med sina små tugg leksaker och är väldigt nyfiken på bling bling. Och som ni ser så växer både hår och naglar i rasande takt här...

Nu har vi flyttat.

Det är ett otroligt läckert ställe Anna W. har här! Vi ska ta fler bilder och lägga upp. Det tar sådan lång tid bara. Här är bilder på ”vår” strand. Vänster till höger. Inte illa va!

Så här ser vårt rum ut. Med AC! 

Framför allt skönt för Bianca som blir så otroligt varm.

 Vi har köpt in oss på en husa som lagar frukost åt oss. Det visade sig vara en bra deal! Kolla in den frukosten! Nu behöver vi knappt äta lunch heller. I en liten "hydda" så har vi filmkvällar. En projektor, lakan och högtalare runt om så har vi egen biograf. Plötsligt prasslar det i gräset och upp kommer en jätte ödla som går över golvet. Galet...  

Återkommer med fler bilder på detta fantastiska ställe.

Kramar från lyckliga familjen.

Santa Teresa "gräddan"

Under en lunch på ett litet ställe blev vi   en tjej som berättade att de hade öppnat ett nytt hotell i närheten om vi hade lust att gå dit och titta ngn dag. Vi var varmt välkomna att använda deras pool om vi ville. Perfekt tänkte vi. De är inte varje dag vi får förfrågan om det direkt! Vi åkte genast dit och det var ju minst sagt ett underbart ställe. (se bilder) Beija Flor heter det. Helt nyöppnat och vi hade hela stället för oss själva! Efter att vi varit där ngr gng så blev vi bjudna till deras invigning. Trevligt. Första gången vi åkt hem och piffat innan middag. Archie hade till och med skjorta. Då förstår ni nivån på livet här… Det var super trevligt. Vi förstod av andra att ”gräddan” i Santa Teresa och Mal Pais var där. (och det var inte många med skjorta…)

Dom skulle dock behöva en liten lektion av Micke B, då snittarna som cirkulerade varken var mättande eller för den delen tillräckligt många. Så vid 22 tiden var vi nöjda med minglet och jätte hungriga. Vi åkte längst med huvudgatan och hittade ST svar på Valhallagrillen. Det enda stället där köket fortfarande var öppet. ”Burger Rancho”. Israeliska maffian hade spelkväll. Mätta och nöjda åkte vi hem.

Fascinerande djurliv

Nu ska vi snart flytta till vårt boende nr 2. Det är faktiskt med vemod. Efter 3 veckor så har vi verkligen kommit att älska stället och våra super gulliga värdpar. Monica och Lily. De kommer ibland in med lite smakportioner av lokala maträtter och i dag fick jag ett egentillverkat halsband av dem. Sen är ju djurlivet grymt här. Vi har följt den utstötta apans långsamma väg tillbaks till flocken. Jätte ödlorna har accepterat oss mer och mer. All sköns fåglar. Piff och Puff ekorrarna.

2 söta ugglor som sitter tätt ihop på baksidan. Vi kommer att sakna dem alla! Men vårt nya boende ligger verkligen på stranden. Sovrum med AC. Vardagsrum/kök helt öppet utomhus. Sen till Alecs stora glädje - ett eget biljardbord. Kolla gärna hemsidan. Papa Pochote heter stället. www.santateresa-beachfront.com/papapochote.htm. Där kommer vi bo i 3 veckor innan nästa förflyttning.

Peter och Peter. Las Piedras är numer vårt stamhak. Verkligen både gott och trevligt. Det blir alltid lite småsnack med dem andra gästerna som kommer ifrån hela världen. 

Idag ska Archie pröva lite surfing. Det ska bli VÄLDIGT roligt att se. Ska se till att lägga upp lite bilder på det. :-)

Äventyr in the middle of nowhere...

Vi åkte till Cobano, "stan" som ligger ca 30 min från ST. Stan består av en korsning. Fast där finns bank, apotek och en lite större livsmedelsbutik. Att köpa mat i ST är ganska dyrt så det lönar sig knappt i jämförelse med att äta ute. Det skulle vara mkt billigare att handla i Cobano. 

På vägen hem så åkte vi naturligtvis fel och hamnade i Rio Grande... någonting. Det visade sig vara en lite tursam felsväng då dem hade en slags festival där. Det måste sägas att Rio ... någonting består av ett stort fält och ngr skjul. Inte en stad eller ens by skulle jag vilja säga. Det var stora öppningsdagen och snart skulle dem ha tjurridning. Spännande tyckte vi och stannade till. På rätt väg hem sen så hände det såklart. Det som bara varit en tidsfråga. Punka. In the middle of verkligen nowhere! Kolsvart. Märkliga ljud runt omkring. Prassel i det snustorra gräset intill. Ormar? Jätte ödlor? Håriga spindlar? 

Jaha det var bara att ta ut all packning och alla matkassar. Det finns bara en person i det läget som ser ut så här... 

Alec var lite orolig över att vi skulle behöva gå tillbaks i mörkret. Men med en handy pappa och mammas läslampa i beredskap så var bytet fixat i ett naffs. "Endast den väl förberedde kan konsten att improvisera" (mitt favo ordspråk) gäller verkligen här. Vi kom välbehållna och o attackerade hem.