Sista dagen

I dag är det vår sista dag här i Santa Teresa. På sitt sätt säger stan adjö till oss genom att regnperioden har börjat tidigt i år. I en veckas tid har det varit mulet och det har regnat flera gånger. Ibland i flera timmar. Några av restaurangerna har stängt för säsongen och det blir färre att hälsa på när man kör på vägen eller är på stranden. Nu har vi alltså även fått känna på hur det känns under lågsäsong. Det har sin charm och skönhet också men vi tycker nog att det känns lite trist när alla vi lärt känna åker hem. 

Som vanligt när man närmar sig hemfärd så börjar man längta efter vissa saker.

Självklart längtar vi efter familj och vänner.

Farmor Gitta ska vi hem till på middag samma dag vi kommer hem. Hon längtar efter sina barbarn! Kanske speciellt Bianca som nu är så stor och rund att vi tror att vi får betala för övervikt på planet...:-)

Sen längtar vi efter vår säng! Att få storhandla då vårt kylskåp är helt tömt. Skönt att få börja om på nytt där. Att få ta sig en dusch och bli ordentligt torr. Vi längtar båda efter att få köra våra bilar. Sätta på mig ett par jeans. Har inte haft ett par på tre månader. 

Att lägga i lillbåten och åka till landet. Sen längtar vi alla jätte mycket efter Charlie! Han gör som sagt lumpen och har haft en tuff tid där. Skönt att få ta hand om honom när han är hemma.

Alec längtar efter sitt rum och jätte mycket efter sina kompisar och fröknar. Kanske mest efter sin kompis Ture som han nämnt nästan varje dag här.

I morgon tar vi vår hyrbil och kör till San Jose. Sen kliver vi på flygplanet tidigt dan efter.

Men denna dag ska vi spendera i Manzanillo där dem har sandslottsfestival! Det ska bli kul!

Återkommer med bilder på det.

Kramar på er alla!

Solnedgångar...

Det är svårt att förstå att vi bara har en vecka kvar nu.

Aldrig har väl tre månader gått så fort. Det känns som om det bara var en månad sen vi anlände och tyckte att vi hade all tid i världen. 

Nu ska vi snart tvingas att ta farväl av det som vi har kallat hem under en lång tid. 

Det är definitivt med gråten i halsen...

Ngt som vi vet att vi kommer att sakna mycket är våra solnedgångar. 

Av hittills 82 st har vi missat tre.

Här är bara ett litet urval i dem varma strålarnas sken som kommer leva kvar i våra minnen.

Nu ska vi göra det bästa av veckan vi har.  Den ska bli minst lika oförglömlig som de tidigare!

Vårt sista boende

Från och med idag har vi två veckor kvar på vår drömtillvaro.

Vi har glömt att visa hur vårt tredje och sista boende ser ut.

Griss heter det och vi har bott här en månad. Super fint är det och jätte gulliga Italienska ägare som ser till att allt är perfekt för oss. Det består av tre hus med en övervåning och en undervåning. Vi bor i undervåningen i huset närmast på bilden nedan. Jätte fräscht med AC och trådlös uppkoppling. Tv med dvd spelare. Inget antennuttag vilket betyder att man bara kan se på film. Super skönt faktiskt. Man vill inte se på tv när man är här. Första gången för mig med tre månader utan tv. Otroligt skönt och befriande!

Här står jag vid vårt lilla kök/vardagsrum/Alecs sovrum och fotograferar utåt.

Notera vår egna banan klase som hänger till vänster om hängmattan...

Biancas nya sysselsättning sen en vecka tillbaks 

är att snurra runt. På mage är det som gäller nu. Bara.

Hon vill gärna sitta själv också men är ngt framtung... 

Misse är en liten kattunge och Alecs kompis. Dom har jätte kul tillsammans när Misse springer och jagar Alecs rep. Hon sover i vår fruktskål.

Här är ett annat husdjur vi hittade på ett blad utanför.

När det har regnat i bergen så kommer tusentals med krabbor ner.

Det är nog det läskigaste jag varit med om. Stora som en handflata. Svarta kroppar med röda ben och ganska aggressiva. Vi hade ngr som klättrade upp och in genom vår dusch. 

En när Anna stod och duschade... Äckligt!

Annars är det kanon här.

Archies födelsedag m.m

Nu har Archie fyllt år. Han blev firad på morgonen med kaffe och en choklad brownie med ljus på. Ett par nya coola surfshorts fick han i ett paket. Med dem kan han inte misslyckas på brädan. Anna, Archies dotter, kom för att spendera påsklovet med oss och tursamt nog födelsedagen.

Så Archie hade 3 av fyra barn hos sig. Charlie som befinner sig i Boden fick tyvärr inte ledigt de 2 dagar som gick över lovet. Armen är tufft! Men han var väldigt saknad.

Efter morgonfirandet så bar det iväg till Mal Pais där familjen skulle åka Canopy i trädtopparna genom djungeln. Inte jag och Bianca förstås men de andra. Man har selar på sig, hjälm och handskar. Sen åker man på vajrar till olika stationer uppe i trädtopparna. På vissa ställen kan man komma upp i en fart på 50 km/h... Det hela tar 90 min. Anna som är höjdrädd var lagom förtjust men Alec kunde inte vänta på att få komma iväg. Archie är tuff som vanligt. Det hela gick jätte bra. Anna övervann lite av sin höjdrädsla och vi alla var väldigt imponerade av henne! Alec som åkte med en guide, skrek av förtjusning, dansade och sjöng. Underhöll så klart hela gruppen.

Här nedan hänger Alec med en säkerhetslina kopplad till en guide.

Framme vid första anhalten. Längre än så kom inte jag...

Sen blev det ngr timmars sufing för både Archie och Anna som faktiskt har lyckats ställa sig upp ngr gånger. Det är galet svårt vill jag tillägga. Jag som inte bangar för mkt vågar inte ens ligga på brädan. Otroliga krafter i dem där vågorna. Av surfkillarna som vi bodde med ett tag, så är det fyra som skadat sig. Jack i pannan som var tvunget att sys. Jack i bakhuvudet - sys. Hjärnskakning och tänder som slagits ut. Inte min grej alltså. Inte i detta skede i livet i alla fall.

Här nedan så ser ni Anna paddlandes.

Sen gjorde vi oss fina för att äta på det super sköna hotellet Flor Blanca. Vi fick en exklusiv plats på stranden med lyktor tända runt om oss. Åt jätte god mat och fick första klassens uppassning. Archie fick en tshirt, after shave och två lampor som jag hittat i en liten inredningsbutik här. 

En skön födelsedag alltså. 

Ett jätte tack för alla gratulationer som Archie fick via sms och mail! Han blev väldigt rörd av att så många kom ihåg. Speciellt med tanke på att vi är här. 

Senare under hösten blir det förhoppningsvis en större fest med lite mer dans och drinkar. 

För en födelsedag som denna kan man inte rymma ifrån...:-)

Alec kan simma!

En milstolpe i livet har hänt här. Alec har lärt sig simma! Helt utan armpuffar. Det hände när vi var uppe vid Casa Caletas med mamma och Peter. Deras pool var ett utmärkt ställe att våga ta steget att ta av sig båda puffarna. Den större delen av poolen är ganska grund.

Archie har tränat ganska mkt med Alec under vår tid här men aldrig tagit av puffarna. Under ngr dagar hade han bara en puff på sig. Det gick förvånansvärt lätt och nu när det gått en tid så har han utvecklats jätte mycket. Stora lugna simtag tar han. Nu ska vi snart ta steget att hålla andan och våga ta huvudet under ytan... Alec är ganska rädd för att få vatten i ögonen. Men vi jobbar på det.

 

Det går framåt även för Bianca. Här har hon börjat bläddra i Hänt Extra...

Vårt handfat fungerar perfekt som badkar

Hon har upptäckt sina fötter och hur goda hennes tår är.

Det är oerhört tröttsamt att upptäcka så mkt!

Snart är jag hungrig igen... 

Mamma has left.

Nu har mamma och Peter åkt hem efter 17 dagar. Det kändes som en vecka. Vi har haft det jätte mysigt och kul. Hunnit med en massa grejer. 

Bland annat så var vi på Isla La Tortuga. Det är egentligen 3 öar där den ena ser ut som en jätte stor sköldpadda. En ö har en fantastiskt vacker sandstrand som tyvärr är ganska förstörd av turism. Solsängar, vollybollplan, en hemsk sovenirbutik med grejer made in china typ... Vi la oss på bekvämt avstånd och tittade åt andra hållet. Där åt vi lite medhavd lunch, solade och badade. Det var perfekta vågor för Alec och han flöt som en badboll fram och tillbaks på vågorna.

När vi kom tillbaks så var vi inne i ett naturreservat som hade lite olika leder man kunde gå.

Vi bestämde oss för att gå till "The monkey house". Det satt en apa bland soppsorteringen som var helt orädd. Käkade lite rester. Men det var den enda apan som vi såg. Vi ser fler apor i vårt träd utanför där vi bor. Hur som helst var det en mysig utflykt och spännande att vandra "apleden" där det prasslade i löven omkring oss. Säkert en massa farliga djur redo att anfalla vid minsta avvikelse ifrån stigen...

Kommer lägga in fler bilder med mamma senare.

Saknar dig redan!

Puss